Fortsätter vi bränna fossila bränslen som i dag spelar det ingen roll om Elon Musk uppfinner ett elektriskt flygplan. Det finns nämligen en fastslagen budget för hur mycket utsläpp vi har råd med, skriver Kjell Vowles.
Det namnlösa berättarjaget i Megan Hunters debutroman ”The end we start from” uttrycker det träffsäkert: Ingen har någonsin velat att nyheterna ska vara relevanta.
============
This Fleeting Life
by Kjell Vowles
Swedish journalist
by Kjell Vowles
Swedish journalist
We continue burning fossil fuels that today to such an extent that it does not matter if Mr Elon Musk invents an electric airplane. There is in fact a established Earth budget for how much emissions the Earth can afford, Kjell Vowles writes.
The name resolve tell self in Megan Hunters debut novel "the end we start from" expressing the accuracy: No one has ever wanted to take the news to be relevant.
The news has always been the poor, it is the stories of distress and misery but for the most part they are not of a. It is another far away who suffer.
Tell the self in Megan Hunters Roman has just given birth to her first child, but her home in London is flooded after the sea is faster than expected. She is forced to flee to swear parents farmhouse in the mountains and with their baby in his arms follow her development on the radio. Where is reported if matkravaller and panic when millions of brits become homeless and operated on the escape from the water.
"The end we start from" was released last year. As in many other so-called cli-fi novels accelerate climate change more quickly than most Researchers warn, but I find it difficult to not be caught by the parental perspective. Future generations, as it is so beautifully called, is already here. Many of the babies will be alive at the end of the century and 2100 is end point for many of the climate scenarios.
There is a fixed law carbon dioxide budget that we cannot exceed if we are to have a fair chance to limit heating to two degrees.
If we achieve the target in the Paris Agreement and limit warming to two degrees are waiting for a future with more heat waves, rising sea and dead coral reefs, if we do not manage to alert the researchers so that we move toward a world which is unrecognizable compared to today. The positive is that we know pretty well what we have to move with to succeed. There is a fixed law carbon dioxide budget that we cannot exceed if we are to have a fair chance to limit heating to two degrees.
Kevin Anderson, a professor of energy and climate and effective at the universities of Manchester and Uppsala, calculates what the Swedish part of the global carbon budget is if it is to be distributed to the principle of justice and common but differentiated responsibility" which Parliament promised when they approved of the Paris Agreement. The Swedish budget is according to Kevin Anderson 290-620 million tonnes CO2 if we should not rely on large-scale and not yet proven techniques for negative emissions. We expect the higher the number and distributes it equally between the Swedish approximately 10 million people we have 62 tons of CO2 was per person to release. This is where the and even remaining total carbon dioxide budget. For the rest of his life.
Implication is difficult to grasp. It is now that we realize that the news is relevant to us. In order to take myself as an example, I am 35 years and may live until i am 80. This means that I have 1,38 tonnes CO2 to release per year during my remaining 45 years of life. A flight Arlanda Airport to Madrid return would release at least 0,38 tonnes of carbon dioxide equivalent, nearly a quarter of my annual budget. I fly to Thailand I can in principle not discharge more that year as 1,21 tonnes of carbon dioxide is collected in the atmosphere if i should to Bangkok and back.
I have now also a son who is just over one year old. If he should live until he is 80 will his annual ration to be 0,78 tonnes of carbon dioxide per year, despite the fact that he so far has not chosen to release anything at all and live ignorant of the challenge we are facing.
By talking about carbon budgets rather than emission reductions will become clear that we cannot rely on future technological solutions. We burning fossil fuels as today and the aviation sector continues to expand it does not matter if the Elon Musk if twenty or thirty years to succeed in creating an electric aircraft, the budget would be exceeded and the planet toward an uncertain future.
If I fly very now or if i would live my life on a cruise ship which is almost as bad in terms of carbon dioxide emissions, I eat up my son in a slice of the cake.
It is also clear that we must share the resources. If I fly very now or if i would live my life on a cruise ship which is almost as bad in terms of carbon dioxide emissions, I eat up my son in a slice of the cake. And if Sweden and Europe uses more than its fair share of the budget we restrict the possibility of not yet developed countries to catch up economically.
Ten years ago was released another cli-fi novel, "The carbon diaries 2015" of Saci Lloyd. Also tracks the climate at a faster rate than research shows is likely and with the benefit of hindsight we know that London was not affected by the hurricane three years ago, but the interesting thing is that it takes place in a world in which the British Government has introduced carbon dioxide rationing. It is an idea which was discussed during the years leading up to the climate summit in Copenhagen. The British former environment minister David Miliband talked 2006 on the "Credit Card" for carbon dioxide which would be deducted at each purchase and register how much was left of the cardholder annual koldioxidranson. But it was a proposal that was never political possible to implement, there has never been a selector support for political decisions involving large lifestyle changes.
But perhaps are being changed with the recent flight debate. As more and more of us says that we will stay on the ground when we really understand that the news is actually relevant, also created opportunities for politicians who seriously wants to keep the budget.
För nyheterna har ju alltid varit dåliga, det är berättelser om misär och elände, men för det mesta handlar de inte om en själv. Det är någon annan långt borta som drabbas.
Berättarjaget i Megan Hunters roman har nyss fött sitt första barn, men hennes hem i London är översvämmat efter att havet steg snabbare än förväntat. Hon tvingas fly till svärföräldrarnas bondgård i bergen och med sin bebis i famnen följer hon utvecklingen på radion. Där rapporteras om matkravaller och panik när miljoner engelsmän blir hemlösa och drivs på flykt undan vattnet.
”The end we start from” släpptes i fjol. Som i mycket annan så kallad cli-fi-litteratur accelererar klimatförändringarna snabbare än vad de flesta forskare varnar för, men jag har svårt att inte gripas av föräldraperspektivet. Framtidens generationer, som det så vackert brukar heta, är redan här. Många av dagens bebisar kommer att vara vid liv vid slutet av århundradet och 2100 är slutpunkt för många av klimatscenarierna.
Det finns en fastslagen koldioxidbudget som vi inte kan överskrida om vi ska ha en skaplig chans att begränsa uppvärmningen till två grader.
Om vi uppnår målet i Parisavtalet och begränsar uppvärmningen till två grader väntar en framtid med fler värmeböljor, stigande hav och döda korallrev, om vi inte lyckas varnar forskarna för att vi rör oss mot en värld som är oigenkännlig jämfört med i dag. Det positiva är att vi vet hyfsat väl vad vi har att röra oss med för att lyckas. Det finns en fastslagen koldioxidbudget som vi inte kan överskrida om vi ska ha en skaplig chans att begränsa uppvärmningen till två grader.
Kevin Anderson, professor i energi och klimat och verksam vid universiteten i Manchester och Uppsala, har räknat ut vad Sveriges del av den globala koldioxidbudgeten är om den ska fördelas på ”principen om rättvisa och gemensamma men olikartade ansvar” vilket riksdagen lovade när de godkände Parisavtalet. Den svenska budgeten är enligt Kevin Anderson 290-620 miljoner ton koldioxid om vi inte ska förlita oss på storskaliga och ännu oprövade tekniker för negativa utsläpp. Räknar vi med den högre siffran och fördelar den lika mellan Sveriges cirka 10 miljoner människor har vi 62 ton koldioxid var per person att släppa ut. Detta är var och ens kvarvarande totala koldioxidbudget. För resten av livet.
Implikationen är svår att greppa. Det är nu vi inser att nyheterna är relevanta för oss. För att ta mig själv som exempel, jag är 35 år och kommer kanske leva tills jag är 80. Det innebär att jag har 1,38 ton koldioxid att släppa ut per år under mina kvarvarande 45 år i livet. Ett flyg Arlanda till Madrid tur och retur skulle släppa ut minst 0,38 ton koldioxidekvivalenter, nästan en fjärdedel av min årsbudget. Flyger jag till Thailand kan jag i princip inte släppa ut mer det året, eftersom 1,21 ton koldioxid samlas i atmosfären om jag ska till Bangkok och tillbaka.
Nu har jag även en son som är drygt ett år gammal. Om han ska leva tills han är 80 kommer hans årliga ranson att bli 0,78 ton koldioxid per år, trots att han än så länge inte har valt att släppa ut någonting alls och lever lyckligt ovetande om den utmaning vi står inför.
Genom att prata om koldioxidbudgetar snarare än utsläppsminskningar blir det tydligt att vi inte kan förlita oss på framtida teknologiska lösningar. Bränner vi fossila bränslen som i dag och flygsektorn fortsätter att expandera spelar det ingen roll om Elon Musk om 20 eller 30 år lyckas skapa ett elektriskt flygplan, budgeten skulle ändå vara överskriden och planeten på väg mot en oviss framtid.
Om jag flyger mycket nu, eller om jag skulle leva mitt liv på ett kryssningsfartyg vilket nästan är lika illa sett till koldioxidutsläppen, äter jag upp min sons del av kakan.
Det blir också uppenbart att vi måste dela på resurserna. Om jag flyger mycket nu, eller om jag skulle leva mitt liv på ett kryssningsfartyg vilket nästan är lika illa sett till koldioxidutsläppen, äter jag upp min sons del av kakan. Och om Sverige och Europa använder mer än sin beskärda del av budgeten begränsar vi möjligheten för ännu inte industrialiserade länder att komma i kapp ekonomiskt.
För tio år sedan släpptes en annan cli-fi-roman, ”The carbon diaries 2015” av Saci Lloyd. Även där spårar klimatet ur snabbare än vad forskningen visar är troligt och med facit i hand vet vi att London inte drabbades av en orkan för tre år sedan, men det intressanta är att den utspelar sig i en värld där den brittiska regeringen har infört koldioxidransonering. Det är en idé som diskuterades under åren som ledde fram till klimattoppmötet i Köpenhamn. Storbritanniens dåvarande miljöminister David Miliband pratade 2006 om ett ”kreditkort” för koldioxid som skulle dras vid varje inköp och registrera hur mycket som var kvar av kortinnehavarens årliga koldioxidranson. Men det var ett förslag som aldrig var politisk möjligt att genomföra, det har aldrig funnits väljarstöd för politiska beslut som innebär stora livsstilsförändringar.
Men kanske håller det på att ändras med den senaste tidens flygdebatt. När allt fler av oss säger att vi stannar på marken, när vi verkligen förstår att nyheterna faktiskt är relevanta, skapas också möjligheter för politiker som på allvar vill hålla budgeten.
No comments:
Post a Comment